Förra veckan bestämde jag mig att bygga en ramp själv till vår bro. Jag gillar inte att bygga och av denna enkla orsak har jag nästan aldrig byggt något själv, det finns många andra som gärna gör det och så mycket finare än mig. Men nu rann sinnet på mig och jag fick horn. Det hade ju varit trevligt om detta sinne runnit på mig för 1,5 år sen för då hade ju rampen varit där för länge sen, lätt att vara efterklok alltså!
Till saken hör att första gången vi pratade om detta var när Alma var ca 1 månad liten och jag insåg att det skulle bli många turer med barnvagnen upp och ner för vår bro. Så en ramp på sidan av bron var ju en sån enkel och genial lösning och det skulle ju underlätta enormt både för slitage på vagnen men också för oss. Och jag tyckte (tycker) att min vanligtvis så händiga sambo kunde ju fixa det på väldigt kort tid och han tycker ju om att fixa och trixa och uppfinna saker i olika material. Han var av en annan åsikt och tyckte att nej det var inte något vi skulle behöva ha. Jag blev inte lycklig över den responsen, och jag har tjurat över det till och från sen dess. Efter några smått....spydiga (tjatiga enl P) ord ännu en gång förra veckan då svaret från honom blev "mjä det behöver vi inte, värst va du har kommit på det där igen".!
Grrrrr...!!
Och varför denna ide nu fått stor fart är att vi hälsade på lilla Tor och hans mamma för lite drygt en vecka sedan. Och Tors pappa Robin har gjort en väldigt fin ramp hos dom. Kan tillägga att lilla Tor är född i Juli....i år! Så tack Linda och Robin för knuffen, nu jäklar ska vi bygga =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar