Nu är hösten verkligen här, löven börjar så smått att ändra färg och luften känns lite klarare.
I vår familj förbereds det för jakt, på älg och fågel. Och för första gången på många år så grubblar jag inte lika mycket över just jakten. Eller framför allt tiden och fokuset den tar av min sambo. I år finns det annat, så mycket större och tyngre som upptar min existens.
Sorg.
Sorgen efter min ärliga, kärleksfulla, stöttande, raka svärmor som inte längre finns med oss.
Hon fick sitt cancerbesked i April och tre månader senare så fanns hon inte med oss längre.
Alltså fy fan, verkligen fy fan vad jag hatar denna sjukdom som fortsätter att ta familjemedlemmar av oss!
Livet rullar på, lite konstig känsla infinner sig väldigt ofta. Väldigt ofta tänker jag att jag ska ringa svärmor och berätta saker, skicka bilder på barnen osv.
-" det här skulle svärmor gilla"
-"undra vad hon skulle sagt om hon hörde det här"
Och slaget på käften är brutalt när jag varje gång inser att det kan jag aldrig mer göra.